För några år sedan så blev min mamma, intervjuvad och istället för att ja ändrar i text så lägger jag in hela intervjuven som den skrivits!

En intervju med en kvinna vid namn Herta från Tyskland. Herta föddes år 1932 i Klantendorf, Sudetenland, nuvarande Tjeckien. Hon var det äldsta barnet i en syskonskara av fem barn. Hennes far var bonde och hennes mor hjälpte till med att sköta gården. År 1942 blev hennes pappa inkallad till krig, det vill säga andra världskriget, och hennes mamma fick själv sköta gården.

Tre år efter pappan gått ut i kriget, då Herta var 13 år, förberedde hennes mor en flykt västerut för att försöka fly undan ryssarna. Alla de viktigaste ägodelarna lades i säckar som i sin tur lades på en höskrinda täckt av en presenning. I början av maj släpptes alla boskapsdjuren ut i ”frihet” och familjen påbörjade sin flykt. Det var en släkting till Herta som körde deras vagn, i sällskapet fanns även hennes farbror, som inte var inkallad i kriget. På landsvägen mötte de många andra flyende familjer. Efter att de hade åkt i flera dagar kom ett ryskt militärfordon ikapp dem. De blev tillsagda att åka till nästa by och sedan stanna där.

Den dag då de kom fram till byn var det den 9 maj 1945, Hertas pappas födelsedag. Det var sju täckta vagnar som stannade på gården tillsammans med Hertas familj. Alla hästar tog ryssarna ifrån dem och sju lastbilar fylldes med familjernas ägodelar. Hertas familj återvände sedan tillbaka hem igen tillsammans med farbrodern, men det var inte bara hennes familj som åkte på den vagnen hem. Ytterligare tretton personer fanns med.

 

 

Efter ryssarna kom tjeckerna och tog alla gårdarna i byn. Familjen fick flytta ut i ett uthus och Hertas mamma började arbeta som piga. I juni 1946 utvisades familjen och hamnade på ett uppsamlingsläger i Neutitschein. De blev sedan vidare transporterade, 30 personer, med bagage i en godsvagn. De hade ingen aning om vart de var på väg. Men de hade ändå tur som kom till Västtyskland, många andra hamnade i Östtyskland, där ibland många av Hertas släktingar.

Herta kom till Sandhausen i Heidelberg. Där bodde de fem familjer i ett klassrum. Efter att de hade bott där ett tag släpptes hennes pappa ur fångenskap och kom för att bo med dem igen. I klassrummet bodde de fram till år 1949, då de fick flytta in i en 2-rumslägenhet. Det dröjde flera år innan Hertas föräldrar kunde köpa en ny bostad, då i form av en parvilla.

Innan Ryssarna kom hade Herta bara hunnit gå 6, år i skolan och när allt var över behövde hon komplettera sin utbildning. När hon var färdig med studierna fortsatte hon med sin utbildning, då inom sjukvården. Hon gick flera längre kurser, men utbildningen bestod till största delen av praktik. När Herta var klar var hon utbildad Undersköterska. På sjukhuset, där hon sedan fick arbete, berättade en arbetskollega om hur hade varit 2 år hos en familj i Solna, Sverige. Det var på den tiden då det tyska språket spelade en stor roll i det Svenska samhället och alla Svenska skolelever var tvungna att lära sig Tyska som 2:a språk.

 

Man kan säga att tyskan då spelade den roll som engelskan har idag. Många tyska kvinnor arbetade som hemhjälp i de förmögna svenska familjerna. De hade bland annat som uppgift att hjälpa barnen i familjen att utveckla sin tyska. Hertas väninna hade fortfarande kontakt med den familj hon hade varit hos och på så sätt kom Herta till Sverige som 21-åring. Hon hade ett tvåårigt anställningskontrakt hos familjen, där det yngsta barnet i familjen gick på läroverket. När dottern var hemma pratade Herta endast Tyska, men föräldrarna ville att när dottern inte var hemma att hon skulle prata svenska. Herta var ganska blyg på den tiden och vågade inte tala så mycket svenska eftersom hon var osäker på språket. För att lära sig svenska bättre läste hon barnens tidningar däribland Kalle Anka.

Första gången herrn i huset hörde henne tala på svenska var när hon hade varit tvungen att svara i telefon. Han hade varit upptagen och Herta hade varit tvungen att be personen att ringa upp en stund senare. Vid middagsbordet den kvällen hade det pratats mycket om Hertas framsteg i det svenska språket. Ett av skälen till att Herta inte behövde lära sig så bra svenska var att de flesta av hennes vänner, liksom hon var, från Tyskland och arbetade hos olika familjer Sverige. De pratade ju såklart tyska med varandra. Herta trivdes verkligen i familjen, där hon arbetade som hembiträde. Familjen var enligt henne helt underbar!

Det fanns ingen tv på den tiden, så familjerna umgicks på den tiden mycket mer och på ett helt annat sätt än vad de gör idag. Livet var lugnare då och Herta tycker det är mycket mer stress nu förtiden.

När kontraktet som hembiträde hade gått ut stannade hon i Stockholm. Hon gifte sig och fick 2 barn. Hennes man fick så småningom ett annat jobb och år 1969 flyttade därför familjen till Karlstad. Herta bor fortfarande kvar i Karlstad och trivs mycket bra här. Hon saknar Tyskland oerhört mycket, samtidigt som hon aldrig skulle kunna tänka sig att lämna Sverige och sina barn och barnbarn.

Herta åker ibland ner till Tyskland och hälsar på sina släktningar och vänner, men hon säger också att det inte skulle varit samma sak om hon alltid hade bott där!

När Hertas mamma föddes tillhörde Sudetenland Ungern-Österrike, men efter skotten i Sarajevo, 1914, blev området Tjeckoslovakiskt. Därefter år 1938 invaderade Hitler Sudet och området ingick fram till krigsslutet i det så kallade Tredje Riket. Då området tillföll Tjeckoslovakien fördrevs tyskarna ur landet och många dog i de svåra transporterna. Det finns uppgifter på upp till 200 000 döda. Idag är området Tjeckiskt och de tyskar som bor kvar behandlas fortfarande inte som fullvärdiga tjeckiska medborgare.

"Det var intressant att få en annan historia om upplevelser av andra världskriget, med andra ord om människor som inte var judar eller tillhörde för oss kända utsatta grupper. Stora delar av det tyska folket var givetvis också en del av krigets offer. Just historien om tyskarna i Sudentenland kände vi inte till alls, än mindre att det fortfarande diskuterades i samband med att Tjeckien skulle bli en del av EU."

 

Notis: Klantendorf heter idag  Kujavy

Augusti 2012 var Herta tillbaka för första gången sedan dom flydde därifrån. Det var en känslomässig resa där vi, hennes söner Peter och Robert följde med och fick uppleva detta med våran mor.